Missförstå mig rätt när jag säger att jag inte tycker det är jobbigt att flytta utomlands. Flera av mina nyanställda kollegor är nervösa över att lämna sina familjer och vänner, vilket jag såklart förstår. Men för er som inte vet fylttade jag till USA som 16-åring och spenderade ett helt år där. Jag gick på en amerikansk skola, jag bodde hos en värdfamilj och levde det typiska amerikanska livet. Ibland när jag ser tillbaka på det så fattar jag inte hur jag klarade det. Ett helt år utan att besöka Sverige, utan att träffa sin familj och sina vänner.. men framförallt, som en ynka 16-åring! 

Att lämna Sverige för Cypern i 6 månader känns därför så mycket lättare. Jag är inte ett dugg nervös och ser helt enkelt inte på dethär som en så stort grej. Först och främst kommer familj, pojkvän och vänner att besöka mig under min tid där. Dessutom kommer jag ju vara omringad av människor som är Svenskar och kommer från samma kultur som jag. + allt jag har 2 veckors semester i sommar då jag kan komma hem och hälsa på. Det enda som känns jobbigt är ju att behöva sakna alla mina nära och kära, men vid det här laget vet jag att tiden går fort när man har roligt! Så egentligen är inte det heller något jag funderar över.

Däremot finns det någon jag kommer sakna lite mer än alla andra. Som jag inte kan skypa med, eller föra över min kärlek till via något socialt media... Nämligen Heavy. Min älskade katt! Eller egentligen min platspappas katt. 
Det låter hemskt när jag säger det, men jag är egentligen ingen djurälskare. Jag har inget emot djur på något vis, men jag har bara helt enkelt inte varit en sån människa som älskar alla djur jag ser. Men enda sedan jag och Hevy flyttade ihop har jag haft en otrolig kärlek till denna katt. Han har en personlighet som ingen annan katt jag träffat har. På någotvis är det som om han förstår mig. Han ser när jag är ledsen, han märker när jag är glad. Han hänger efter mig och vi kan gå ut och gå här i stan där jag bo som om han vore en hund (utan koppel). Det räcker med att jag kallar på honom så hänger han efter.

Anlednigen till att det tar lite extra i hjärtat över att jag ska flytta är för att verkar fatta vad som är på gång. Han gillar inte när hela familjen inte är samlad och sitter och kollar ut genom fönstret efter mig när jag går. Han springer efter mig på gatan när jag ska till min pojkvän över natten som om han vill att jag ska stanna. Han och jag har helt enkelt en väldigt speciell realation. Det gör ont i hjärtat att veta att jag ska lämna honom och jag vet att han kommer sakna mig lika mycket som jag saknar honom. 

En bild från idag när vi var ute och gick!